Världens bästa spel, plats 4
PLATS 4
NBA LIVE 98, NBA LIVE 2004
Vi börjar närma oss listans klimax, toppen på berget, sista dansen, uppgörelsen, armageddon, R.E.M sömnen osv osv, jag tror ni fattar. Vi är i och för sig bara på plats fyra, men vi entrar området där spänningen tätnar, där olika känslor möts och vi känner antingen besvikelse, fulländelse eller ingenting alls. Personligen känner jag bara trötthet. Nästa gång jag ska skapa en "världens bästa" lista blir det max fem platser. Hur som helst, för mina trogna 10 regelbundna besökare kan jag berätta att plats fyra dedikeras til NBA spelen jag har njutit mest av. Jag har provat minst 10-15 olika basketspel men dessa två har verkligen etsat fast sig i mitt annars rätt svårklistrade minne. Anledningen till det är...hmm. I första fallet, med NBA Live 98 är det pga att det var det första basketspelet jag fick, t.o.m ett av de första spelen överhuvudtaget som jag har ägt till PC. Spelet är snyggt och möjligheterna är massor. Runt sommaren 99 och framåt spelades det otaliga matcher mellan mig och diverse offer. Jag kan ärligt talat inte minnas en enda förlust, däremot minns jag alla segrar, utklassningar och ren uppvisning hur basket bäst spelas....på en dator.
Det andra spelet, NBA Live 2004, var till PS2. Detta spelet har jag mest spelat själv, fast ibland har jag såklart satt dit folk som var dumma nog att anta utmaningen. Behöver väl inte förklara att även här är jag obesegrad. Jag minns en rolig episod som jag kan berätta för folk som var med, eller folk som bryr sig. Det var en varm sommarkväll (tror jag), klockan var mycket (vet jag), min promille var hög (kände jag), och folk var kaxiga (tyckte jag). En Robin och en Niclas satt och var nyktra med mitt PS2, spelade lite NBA och verkade tycka att de var duktiga. De såg en person i soffan som råkade vara aspackad, och rätt kaxig, och tänkte nog att denna killen snackar skit, honom ska vi sätta dit. Jag var inte sen på utmaningen, greppade handkontrollen och försökte fokusera på tv skärmen som var jävligt otydlig, fast den bara var ca 2 meter ifrån mig. Det började inte bra, jag låg under med iaf 3-4 poäng till en början. Det visade sig att min kontroll hade vänts upp-och-ner, och jag hade levt i tron att min gubbe var den som ledde, trots att jag själv hade valt den andra. Jag tog en klunk livselixir och satte mig åter tillrätta. Skratten runt mig blev snabbt tysta när jag slängde i boll efter boll och slutligen vann en odiskutabel seger. Jag har antagligen varit kaxig efter min seger, för att spelet stängdes av för resten av kvällen. Det ska också nämnas att Robin har jag inte sett eller hört något från alls sedan förnedringen. Slutet gott, allting gott.
NBA LIVE 98, NBA LIVE 2004
Vi börjar närma oss listans klimax, toppen på berget, sista dansen, uppgörelsen, armageddon, R.E.M sömnen osv osv, jag tror ni fattar. Vi är i och för sig bara på plats fyra, men vi entrar området där spänningen tätnar, där olika känslor möts och vi känner antingen besvikelse, fulländelse eller ingenting alls. Personligen känner jag bara trötthet. Nästa gång jag ska skapa en "världens bästa" lista blir det max fem platser. Hur som helst, för mina trogna 10 regelbundna besökare kan jag berätta att plats fyra dedikeras til NBA spelen jag har njutit mest av. Jag har provat minst 10-15 olika basketspel men dessa två har verkligen etsat fast sig i mitt annars rätt svårklistrade minne. Anledningen till det är...hmm. I första fallet, med NBA Live 98 är det pga att det var det första basketspelet jag fick, t.o.m ett av de första spelen överhuvudtaget som jag har ägt till PC. Spelet är snyggt och möjligheterna är massor. Runt sommaren 99 och framåt spelades det otaliga matcher mellan mig och diverse offer. Jag kan ärligt talat inte minnas en enda förlust, däremot minns jag alla segrar, utklassningar och ren uppvisning hur basket bäst spelas....på en dator.
Det andra spelet, NBA Live 2004, var till PS2. Detta spelet har jag mest spelat själv, fast ibland har jag såklart satt dit folk som var dumma nog att anta utmaningen. Behöver väl inte förklara att även här är jag obesegrad. Jag minns en rolig episod som jag kan berätta för folk som var med, eller folk som bryr sig. Det var en varm sommarkväll (tror jag), klockan var mycket (vet jag), min promille var hög (kände jag), och folk var kaxiga (tyckte jag). En Robin och en Niclas satt och var nyktra med mitt PS2, spelade lite NBA och verkade tycka att de var duktiga. De såg en person i soffan som råkade vara aspackad, och rätt kaxig, och tänkte nog att denna killen snackar skit, honom ska vi sätta dit. Jag var inte sen på utmaningen, greppade handkontrollen och försökte fokusera på tv skärmen som var jävligt otydlig, fast den bara var ca 2 meter ifrån mig. Det började inte bra, jag låg under med iaf 3-4 poäng till en början. Det visade sig att min kontroll hade vänts upp-och-ner, och jag hade levt i tron att min gubbe var den som ledde, trots att jag själv hade valt den andra. Jag tog en klunk livselixir och satte mig åter tillrätta. Skratten runt mig blev snabbt tysta när jag slängde i boll efter boll och slutligen vann en odiskutabel seger. Jag har antagligen varit kaxig efter min seger, för att spelet stängdes av för resten av kvällen. Det ska också nämnas att Robin har jag inte sett eller hört något från alls sedan förnedringen. Slutet gott, allting gott.
Kommentarer
Trackback
