©

Jag har tänkt mycket på pengar på sistone. Jag vet inte varför. Pengar är egentligen inget jag bryr mig om, pengar betyder inget för mig. Ser jag en kille eller en tjej som skryter om sina pengar måste jag bara slänga iväg en elak kommentar, inte för att jag är avundsjuk, utan för att de har blivit hjärntvättade och behöver komma ner på jorden. Jag kan ärligt talat säga att jag tycker att folk som enbart snackar om pengar är kompletta idioter, och otroligt tråkiga.

Jag kan däremot säga att jag, precis som alla andra (vare sig man vill erkänna eller inte), drömmer om att bli riktigt rik, ta hem de 144 miljoner på Drömvinsten eller "bara" vinna ett par miljoner. Jag spelar på Lotto tillsammans med Sanne ett par gånger i månaden, jag spelar nåt pokerspel nån gång i månaden, tippar ibland och det händer till och med att jag köper en skraplott. Men jag har aldrig vunnit något värt att nämna. Med tanke på vilken liten procentdel av befolkningen som faktisk vinner på spel och kan leva på det är det väl inte så konstigt, men samtidigt är jag en av dem som alltid säger att jag inte har någon som helst tur i spel. För spel handlar enbart om tur, såvida det inte är poker, då är det 90% tur, 10% skicklighet.

Men är det så att vissa bara har den där turen i spel?

Jag tror det. Spel handlar mest om slump, men jag tror att den slumpen har en vana att träffa samma person flera gånger om. Det finns exempel på folk som har vunnit hundratusenkronors-vinster flera gånger om, och så har vi alla pokermiljonärerna. Vissa går med extremt plus, medans andra spelar bort allt de äger. Dessa människor kan vara de mest intelligenta och förlora mot någon som kanske är 18 och totalt IQ-befriad. Det handlar om tur och mod.

Det finns såklart andra sätt än spel att bli rik på. Du kan uppfinna något folk behöver, skapa ett dataprogram, göra en populär hemsida, öppna en framgångsrik affär eller i jobba upp dig till ett lyxigt jobb. Men visst låter det tråkigt jämfört med att kryssa i 7 nummer + Joker och få in 120 miljoner på kontot på ett par timmar?

Jag vet inte hur jag och Sanne ska bli rika, jag får en massa idéer då och då, men det krävs så mycket mer än det. Jag bryr mig egentligen inte om jag blir rik eller inte, man kan ha minst lika kul för det. Vem säger att en promenad eller att laga mat tillsammans med sin älskling inte är minst lika givande som att ta en limousine till den finaste restaurangen och äta importerad hummer?

Strävar man efter rikedom och ett lyxigt liv råkar man lätt glömma bort att leva. När man väl får sina pengar är man 55 år gammal och har ingenting uppnått egentligen.

Det har gått en månad sen vi fick studiebidrag+lån, jag har under 500 kr kvar av dem, och jag kan ändå säga att jag känner mig som världens lyckligaste.

PLATS 4

NBA LIVE 98, NBA LIVE 2004
Vi börjar närma oss listans klimax, toppen på berget, sista dansen, uppgörelsen, armageddon, R.E.M sömnen osv osv, jag tror ni fattar. Vi är i och för sig bara på plats fyra, men vi entrar området där spänningen tätnar, där olika känslor möts och vi känner antingen besvikelse, fulländelse eller ingenting alls. Personligen känner jag bara trötthet. Nästa gång jag ska skapa en "världens bästa" lista blir det max fem platser. Hur som helst, för mina trogna 10 regelbundna besökare kan jag berätta att plats fyra dedikeras til NBA spelen jag har njutit mest av. Jag har provat minst 10-15 olika basketspel men dessa två har verkligen etsat fast sig i mitt annars rätt svårklistrade minne. Anledningen till det är...hmm. I första fallet, med NBA Live 98 är det pga att det var det första basketspelet jag fick, t.o.m ett av de första spelen överhuvudtaget som jag har ägt till PC. Spelet är snyggt och möjligheterna är massor. Runt sommaren 99 och framåt spelades det otaliga matcher mellan mig och diverse offer. Jag kan ärligt talat inte minnas en enda förlust, däremot minns jag alla segrar, utklassningar och ren uppvisning hur basket bäst spelas....på en dator. 



Det andra spelet, NBA Live 2004, var till PS2. Detta spelet har jag mest spelat själv, fast ibland har jag såklart satt dit folk som var dumma nog att anta utmaningen. Behöver väl inte förklara att även här är jag obesegrad. Jag minns en rolig episod som jag kan berätta för folk som var med, eller folk som bryr sig. Det var en varm sommarkväll (tror jag), klockan var mycket (vet jag), min promille var hög (kände jag), och folk var kaxiga (tyckte jag). En Robin och en Niclas satt och var nyktra med mitt PS2, spelade lite NBA och verkade tycka att de var duktiga. De såg en person i soffan som råkade vara aspackad, och rätt kaxig, och tänkte nog att denna killen snackar skit, honom ska vi sätta dit. Jag var inte sen på utmaningen, greppade handkontrollen och försökte fokusera på tv skärmen som var jävligt otydlig, fast den bara var ca 2 meter ifrån mig. Det började inte bra, jag låg under med iaf 3-4 poäng till en början. Det visade sig att min kontroll hade vänts upp-och-ner, och jag hade levt i tron att min gubbe var den som ledde, trots att jag själv hade valt den andra. Jag tog en klunk livselixir och satte mig åter tillrätta. Skratten runt mig blev snabbt tysta när jag slängde i boll efter boll och slutligen vann en odiskutabel seger. Jag har antagligen varit kaxig efter min seger, för att spelet stängdes av för resten av kvällen. Det ska också nämnas att Robin har jag inte sett eller hört något från alls sedan förnedringen. Slutet gott, allting gott.