Vägen till rikedom
Jag har tänkt mycket på pengar på sistone. Jag vet inte varför. Pengar är egentligen inget jag bryr mig om, pengar betyder inget för mig. Ser jag en kille eller en tjej som skryter om sina pengar måste jag bara slänga iväg en elak kommentar, inte för att jag är avundsjuk, utan för att de har blivit hjärntvättade och behöver komma ner på jorden. Jag kan ärligt talat säga att jag tycker att folk som enbart snackar om pengar är kompletta idioter, och otroligt tråkiga.
Jag kan däremot säga att jag, precis som alla andra (vare sig man vill erkänna eller inte), drömmer om att bli riktigt rik, ta hem de 144 miljoner på Drömvinsten eller "bara" vinna ett par miljoner. Jag spelar på Lotto tillsammans med Sanne ett par gånger i månaden, jag spelar nåt pokerspel nån gång i månaden, tippar ibland och det händer till och med att jag köper en skraplott. Men jag har aldrig vunnit något värt att nämna. Med tanke på vilken liten procentdel av befolkningen som faktisk vinner på spel och kan leva på det är det väl inte så konstigt, men samtidigt är jag en av dem som alltid säger att jag inte har någon som helst tur i spel. För spel handlar enbart om tur, såvida det inte är poker, då är det 90% tur, 10% skicklighet.
Men är det så att vissa bara har den där turen i spel?
Jag tror det. Spel handlar mest om slump, men jag tror att den slumpen har en vana att träffa samma person flera gånger om. Det finns exempel på folk som har vunnit hundratusenkronors-vinster flera gånger om, och så har vi alla pokermiljonärerna. Vissa går med extremt plus, medans andra spelar bort allt de äger. Dessa människor kan vara de mest intelligenta och förlora mot någon som kanske är 18 och totalt IQ-befriad. Det handlar om tur och mod.
Det finns såklart andra sätt än spel att bli rik på. Du kan uppfinna något folk behöver, skapa ett dataprogram, göra en populär hemsida, öppna en framgångsrik affär eller i jobba upp dig till ett lyxigt jobb. Men visst låter det tråkigt jämfört med att kryssa i 7 nummer + Joker och få in 120 miljoner på kontot på ett par timmar?
Jag vet inte hur jag och Sanne ska bli rika, jag får en massa idéer då och då, men det krävs så mycket mer än det. Jag bryr mig egentligen inte om jag blir rik eller inte, man kan ha minst lika kul för det. Vem säger att en promenad eller att laga mat tillsammans med sin älskling inte är minst lika givande som att ta en limousine till den finaste restaurangen och äta importerad hummer?
Strävar man efter rikedom och ett lyxigt liv råkar man lätt glömma bort att leva. När man väl får sina pengar är man 55 år gammal och har ingenting uppnått egentligen.
Det har gått en månad sen vi fick studiebidrag+lån, jag har under 500 kr kvar av dem, och jag kan ändå säga att jag känner mig som världens lyckligaste.
Lek för ögat
Äckel Alex!
Skåningar kommer inte alltid överens, skåningar förstår inte alltid varandra och vissa skåningar förstår sig ingen på. Men en sak har vi skåningar gemensamt, vi hatar stockholmare. Och nu menar jag inte den vanliga stockholmaren, utan jag menar stockholmaren som är stolta över att vara stockholmare och tycker att alla som inte är stockholmare är mindre värda. Usch för er!! Ni kommer med era tighta jeans, era V-ringade tröjor (ska skriva en hel blogg om V-ringat senare), era fördomar, er pappas pengar och sist men inte minst: er jävla attityd!
Stockholmare kan ha en IQ på ca 70 och ändå tro att de är smartast i världen och att alla vill höra vad de tycker om saker och ting.
Ska ge ett praktexempel, kanske den tydligaste av alla stjärnor på himlen av IQ-befriade själar. Jag talar såklart om Alex Schulman.
Jag hörde den lilla fjollan häromdan på Mix Megapol, och sällan har jag hört nån så korkad och självglad. För er som inte känner Herr Alex kan jag berätta att killen utger sig för att vara "Sveriges bästa och mest kända bloggare" trots att det enda han vet något om är Stureplan. Vilket med andra ord är likamed noll. Han tycker om att kritisera allt mellan himmel och jord som inte är inne på Stureplan och blandar det med barnsliga videor som han och hans rumppolare Calle (Eller vem som ger honom satsen) lägger upp. De kan ha kul med hästskit osv, något som också kännetecknar vissa stockholmare, de har de sjukaste mest intelligensbefriade intressen.
Hur som helst, häromdan skulle vår lilla vän, efter ca 5 minuters skryt om hur han låg etta på Sveriges bloggista, kritisera oss skåningar och att vi borde textas varje gång vi är på tv(!!?). Behöver jag säga mer? Dessutom har Alex varje vecka en lista som handlar om vad "vi" "svenskar" snackar mest om, och återigen tror jag knappast han har lämnat Stockholms centrum när han har gjort sin research, för han hävdade att det som fanns på våra läppar just den veckan var Idol 2007 och Paris Hiltons svenska pojkvän...?! Herregud säger jag bara.
Om någon verkligen bryr sig om något av det jag nämnde nyss, så tycker jag att ni ska lämna min blogg för gott, och gärna hoppa från första bästa bro. För seriöst VEM BRYR SIG?! Finns det något jag hatar och skrattar åt här i livet så är det låtsaskändisar och folk som tror att de är något. Typ som Alex Schulman.
På bilden från vänster: Dum, Dummare, Dummast.
Ska inte älta detta mera nu, har ni något att säga, säg det, men i grund och botten, så vet jag att jag har rätt.
Stockholmare = Idioter.
Profeten har talat.
Bloggen är ett faktum!
Jag har fått för mig att folk faktisk intresserar sig för mina åsikter, så därför har jag, precis som ca 90% av resten av Sveriges uttråkade befolkning gjort en egen blogg. Egentligen skiter jag i om folk bryr sig eller inte om vad jag skriver här, jag tänker vädra mina åsikter i alla fall, sen får var och en säga vad de vill och varje kommentar kommer såklart att få ett värdigt svar tillbaka.
Jag kommer diskutera sånt som vanligt folk inte vågar säga, sånt som andra bloggar har glömt bort, sånt som den vanliga medelmåttan inte har upptäckt, och sånt som vi alla misstolkar.
Detta blir svart på vitt och inte så mycket bullshit, så luta dig tillbaka och njut!
...luftar mina åsikter...
